Long time no see...

Nu kommer det INTE att gå att skriva kort...

Livet har varit en aning tufft under det senaste året så inspiration, ork och energi har helt enkelt inte funnits för bloggande, än mindre har det funnits något värt att skriva om. En blogg med bara gnäll och depp har ju liksom inget existensberättigande... Men såg idag att jag fått ett inlägg för ett tag sen från en fin person som följer mig här, tack, det värmde! Efter ett besök på hennes blogg, där hon lyckas förmedla glädje över saker i tillvaron trots att det finns svåra inslag i hennes liv, framstod bloggandet som en faktisk möjlig kanal ut ur den förlamande tröstlöshet som slagit klorna i mig. Det är absolut värt att prova.

Utan att avslöja allt för mycket kan jag iaf berätta att det senaste årets genomgående tema har varit VÄNTAN. Väntan på att en massa saker, som jag egentligen har väldigt liten kontroll över, ska lösa sig så livet ska kunna gå vidare. Nej, så att jag ska kunna HA ett liv igen! Just detta med att inte kunna påverka sin tillvaro själv skapar en massa negativ stress och före jul var jag bra slut som artist, både kroppsligt och själsligt.

Tog ett halvgalet slut i höstas för att närma mig livsdrömmen, gick ner på halvtid och pluggade andra halvan. Halvtidslön är däremot inte så lyckat så jag skaffade 2 extrajobb på kvällar och helger för att delvis kompensera det. Visst kostade det på i form av energi, visst gick jag back ca 30 000 under hösten men ibland bara måste man.

Har även ägnat hösten till att strida som en galning för att få mellandotterns aktivitetsersättning beviljad. En inkompetent läkare som skrev ett felaktigt läkarintyg med väldigt vidlyftiga tolkningar av fakta satte effektivt satt P för det och det F- kassan en gång har fått för sig, det ändrar man inte på i brådrasket. Nu tycks äntligen det vara på G att lösa sig 1-2 år framöver så att hon kan få fortsätta arbetsträna där hon nu är och där hon trivs, funkar och utvecklas. Men, jag har försörjt henne sen i juni och hon har gått miste om lön hela hösten vilket känns rent ut sagt fördjävligt, med tanke på vilka möjligheter till livsinkomst hon har.

Men det som allra mest har sänkt mig är resultatlös jakt på bostad i snart ett år. Har gjort allt som står i min makt men bostadsläget i den här byn är fullständigt hopplöst sedan några år, vilket såväl allmännyttan som mäklarna konstaterar, för att inte tala om de desperata annonser som alla medier svämmar över av. Jag måste också bli kvar i byn, annars förlorar dottern sin praktikplats.

Bor sen i oktober i andra hand i centrumghettot där jag vantrivs å det grövsta och inte alls känner för att göra ens lite hemlikt. Kan dessutom åka ut med en månads varsel då de som har förstahandskontraktet annonserar om att byta denna mot en mindre, då vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Det är minst sagt påfrestande att varje dag lika förhoppningsfullt gå in på hemnet och Blocket, bara för att varje dag bli lika besviken. Och varje dag fasa för att beskedet om att jag åker ut ska komma... Dottern kommer i så fall att tvingas flytta hem till sin pappa igen vilket hon absolut inte vill, frestar också på. Har verkligen insett vad ett hem värt namnet betyder och allt annat känns helt oväsentligt tills det har löst sig.

Och samtidigt... Har vänner och bekanta som har svåra sjukdomar och andra riktigt jobbiga saker att fajtas med, som får mina bekymmer att bli en fjärt i världsrymden i jämförelse. Jag borde skämmas!